Majoriteten av besökarna på Eriksdalsbadet njuter av solen vid utomhusbassängerna. Men inte Nicola St Clair Maitland. Hon är mitt uppe i sitt livs intensivaste träningsperiod.
Hon ska snart göra paralympisk debut – men det är ingen nybörjare som ska in i rampljuset. Med flera EM-bronsmedaljer, en så sent som i april, är hon rutinerad. Men efter att ha missat kvalgränsen hade hon landat i att det inte skulle bli något Paris.
Men så kom samtalet, på tåget hem till Rönninge från Arlanda efter ett träningsläger, att hon knipit en så kallad wildcardplats.
Parasimmaren Nicola St Clair Maitland kommer att ha stöd från sina föräldrar och släkt från både Sverige och England på plats i Paris.
Johannes Äng
– Det var den mest bisarra och obeskrivliga händelsen i mitt liv. Tårarna bara rann och jag skrämde livet ur en unge som satt mitt emot mig. Det var så mycket känslor.
Intill 50-metersbassängen i Sveriges nationalarena berättar hon att vägen hit har varit allt annat än rak. Hon missade kvalgränsen till Tokyo 2020 med några få hundradelar och perioden efter var tuff.
Under tre år har hon ställt om till både ny disciplin, frisim, och nya distanser efter att ryggsim plockats bort. Men den 2 september blir det Paralympicsdebut på 400 meter frisim. Hennes föräldrar, som bor några minuter bort i Rönninge, kommer att vara där.
– Jag visste inte ens hur jag skulle släppa nyheten till dem för de har varit mina största supportrar genom hela resan.
Även där blev det storgråt.
Parasimmaren Nicola St Clair Maitland gillar att bo i Rönninge. Hon gillar att det är litet och att alla känner alla.
Johannes Äng
Simmar i Sydpoolen
Uppväxten i Rönninge beskriver hon som ”mysig”. Men bristen på parasportföreningar ledde henne till Södertälje Simsällskap. Sedan dess ser hon både positiva och negativa förändringar.
– Parasporten tappar utövare. Å andra sidan får vi bättre representation, det ser vi nu när det är paralympiskt år – äntligen börjar det komma in mer media. Det kanske inte känns som att vi får lika mycket representation men för bara 30 år sedan vara Paralympics bara en notis i kvällstidningen.
Hon berättar att det händer att folk ser att hon sitter i rullstol och när hon säger att hon idrottar så tar många för givet att hon varit på Paralympics – att de tror det bara är att "skriva på en lapp så får man åka".
– Så jag hoppas fler slår på TV:n och inser att det är exakt samma jobb och blod, svett och tårar i paraidrott. Det hjälper mycket att normmänniskor får se parasport in action.
Ända in i kaklet
Nu tränar hon sju pass i veckan – vissa dagar två pass per dag. Och det är inte alltid kul och enkelt.
– Senast igår grät jag och visst finns det dagar man inte vill ta sig till badet. När man får en dålig tid så känns det otroligt tufft och man börjar ifrågasätta om det är värt det. Sedan kommer ett personbästa och då vet man att det är det. Så kommer man ihåg det till nästa gång och vill aldrig släppa den känslan.
Parasimmaren Nicola St Clair Maitland under träning på Eriksdalsbadet, Södermalm.
Johannes Äng
Nu tycker hon att formen känns bra, samtidigt som hon försöker hålla huvudet kallt och inte sikta för högt mot världens bästa.
– Jag har fått höra att på första Paralympics presterar man inte alltid som man vill för att det är mycket mer press än man kan ana. Så jag ska dit och göra mitt bästa. En dröm hade varit att ta mig till final.
Parasimmaren Nicola St Clair Maitland under träning på Eriksdalsbadet, Södermalm.
Johannes Äng
Efter Paralympics ska hon ge sig själv lite ledigt.
– Då ska jag inte lukta klor, säger hon.
Hon hoppas sedan kunna delta i så många Paralympics som möjligt.
– Det känns skönt att kunna checka av sin första dröm när man är 21 år – då kan man andas lite och sikta på nästa mål.
"På träningslägret inför Paris var det är en av sakerna vi pratar om – att vi ska vara stolta över hur långt vi har kommit", berättar Nicola St Clair Maitland.
Johannes Äng
