Boken beskrivs som en skildring av den svenska kriminalvården. Fanny Klang, som jobbat i drygt tre år på olika fängelsen, har valt att inte peka ut specifika anstalter och låter en fiktiv person, 21-åriga Jonna, vara huvudkaraktär i boken.

Du slutade på Kriminalvården och beslöt dig för att skriva en bok om den. Varför?

– När jag började på Kriminalvården hade jag knappt några förväntningar alls, det är en på många sätt sluten värld. Även om jag på grund av sekretess och tystnadsplikt inte kunnat beskriva om exakta händelser, så ville jag berätta om hur det är att jobba bakom de låsta dörrarna utifrån mina erfarenheter. Ämnet – brott och straff – är ju högaktuellt. Sen är det också en barndomsdröm att skriva en bok.

Du är kritisk mot Kriminalvården. Berätta.

– Jag upplevde det som väldigt stressigt. Man behövde alltid göra hårda prioriteringar som gick ut över de intagna: låta de intagna ta sin lagstadgade promenad eller dela ut mat på isoleringen? Sen fanns också en väldigt hierarkisk struktur där man inte fick ifrågasätta beslut och arbetssätt.

Nu vill du väcka samhällsdebatt genom boken, på vilket sätt då?

– Politikerna pratar mycket om skärpta straff och när reformerna är klara kommer det att kosta ytterligare 20 miljarder kronor per år. Ändå finns ingen forskning som visar på att hårdare straff funkar, att det skulle lösa problemen med gängkriminalitet. Jag upplevde det som att mycket i verksamheten tvärtom går emot myndighetens uppdrag: att minska återfall i brott.