Första gången Kersti rymde var hon 14 år gammal. När mamma Lena fick höra att hon inte kommit tillbaka till fosterhemmet i Säby gård började ett tröstlöst letande.

– Var skulle vi leta? Vi frågade alla klasskompisar men ingen visste någonting. Till slut chansade vi och visade hennes bild i biljettluckan på tågstationen.

De kände igen henne. Hon hade hoppat på ett tåg till Köpenhamn. Lena följde efter. På stationen i Köpenhamn möttes hon av drivor av tågluffande ungdomar i sovsäckar. Men ingen Kersti.

– Vi hittade henne i fyllecellen på polistationen några dagar senare.

Lena Larsson, 81, med boken "Varför måste Kersti dö?" utgiven på Norstedts. Bilden på omslaget var den bild de använde när de letade efter henne i Köpenhamn.

Erik Lejdelin

Träffade en kille

Kersti hade varit ett nyfiket barn. I tonåren träffade hon en äldre kille under en prao på ett äldreboende i Stockholm.

– Han var narkoman och bjöd henne på cannabis. Det var så det började.

Sedan gick det fort. Kersti fick flytta in i på fosterhem. Hon rymde. Cannabis blev till heroin. Hon rymde igen. Hon prostituerade sig.

– Vi hade behövt någon som satt ner foten och sagt att nu räcker det. Men kommunen gjorde ingenting trots att all information låg på bordet. Hon fick ju springa runt i samhället som hon ville.

När nyårsnatten övergick till 1984 dog Kersti av en överdos heroin. 15 år gammal.

Lena Larsson, 81, med sin make Lars- Erik Larsson, 81 på Birgittavägen i Jakobsberg: "Han är min hemtjänst. Han diskar, städar, lagar mat och bakar."

Erik Lejdelin

Säljs droger öppet

Idag är Lena Larsson 81 år gammal. Från sitt köksfönster ser hon barnen spela fotboll i ljusgröna västar nere vid på Aspnässkolan.

– Jag ser ju hur de säljer droger här nere. Men de bryr väl sig inte om en tokig kärring på tredje våningen står och tittar.

Skrattet övergår i en uppgiven suck. Efter att Kersti dog för fyrtio år sedan har både Lena Larsson och hennes man Lars-Erik engagerat sig i kampen mot drogerna. För femton år sedan startade de föreningen Anhöriga mot droger.

– Jag kände, och känner fortfarande, en så stor ilska. Varför drabbades vår familj?

De har protesterat. De har skrivit insändare och böcker, tjatat på politiker, varit med i paneldebatter på tv.

Lars-Erik Larsson, 81, håller sig sysselsatt med alla möjliga hobbys så som fotografering, hemsidor och snickeri. Här tittar han på ett inslag av Opinion Live i Svt där Lena Larsson var med och debatterade.

Erik Lejdelin

Sluta dalta

Hon har lyssnat på hundratals historier från mammor, pappor och släktingar till missbrukare. Men alla historier är mer eller mindre likadana, säger hon.

– Jag kan inte erbjuda någon handgriplig hjälp, jag kan inte få din son i Härnösand att sluta knarka. Men du som anhörig kan börja leva ett annat liv genom att sluta dalta. Har han pengar till droger har han råd med mat. Det är hans problem och inte ditt.

Det låter hårt?

– Ja, men det är det enda som hjälper. Det är jättesvårt. Jag är mamma själv så jag vet.

Nu ringer Lenas telefon allt mer sällan. Föreningen står och faller med paret Larsson.

– Det känns som att vi förlorade slaget mot knarket för länge sedan. När vi lägger av så är det slutet på föreningen.

Andelen unga som provar narkotika har visserligen inte ökat de senaste 20 åren. Men samhället är inte narkotikafritt och knarket säljs öppet nedanför Lenas köksfönster.

Hon berättar att kampen många gånger känts hopplös.

– Jag har många gånger tänkt på att ge upp för det blir inget av det här i alla fall. Men sen tänker jag att fan, nej, någon måste göra det. Då får det bli jag. Fast jag önskar att jag hade sluppit.

Lena Larsson, 81, är emot allt vad gäller legalisering av narkotika: "Vi slipper förhoppningvis uppleva det."

Erik Lejdelin