"Mamma, jag kan inte sova. Jag tänker på att det kanske kan bli krig.”

Flera kvällar i rad har femåringen haft liknande tankar. Det är svårt att övertyga henne om att hon kan sova gott, men till slut vinner tryggheten ändå över rädslan. Hon är väl fortfarande liten nog att lita på det jag säger.

För två år sedan skrev jag en krönika om trygghet. Eller egentligen om att politikerna inför valet hittat sitt favoritord, vilket var just trygghet. Det fanns på flera partiers valplakat. I manifest och uttalanden. Invånarnas trygghet var
viktigast av allt, lät det från flera håll.

Stockholmarnas förtroende för politikerna är dessvärre inte lika högt som dotterns förtroende för mig, så när jag pratade med folk på stan under valrörelsen var de inte särskilt imponerade. Alla politiker sa ju samma sak, hur skulle de egentligen nå resultat, undrade man.

Ja, hur gick det med det? Kan vi lita på att det som politikerna sa då faktiskt är något de jobbat för under de här två åren?

Vi går mot halvtid i mandatperioden. En period då journalister ofta lägger lite extra krut på att granska löften och resultat. Så även vi på Mitt i.

När det kommer till tryggheten är det ett lurigt löfte att ge, för vem kan kontrollera resultatet? Hur vi upplever trygghet är ju högst individuellt.

En sak är säker. Det gängrelaterade våldet har ställt saker på sin spets. Såväl i politiken som hemma i stugorna. Frågan om hur vi ska få ett slut på det diskuteras vitt och brett och politiker lovar att de gör allt det kan.

Så, politiker. Nu måste ni kunna svara på vad ni gör, vilka resultat det ger och hur ni ska arbeta framåt. Ni har bara två år till på er, sen ska folket lägga sin röst igen. Då gäller det att förtroendet finns där.