Det går inte att röra sig genom Mångkulturellt centrum (MKC) utan att någon vill stanna upp Leif Magnusson. Antingen för en kort hälsning eller en kram. Inte så konstigt när han lämnat ett så stort avtryck på verksamheten och dess anställda – många av dem anställdes ju av honom.

Han var verksamhetschef från starten på 80-talet. För några år sedan drog han sig tillbaka och flyttade till Gotland. Men han står fortfarande med en fot kvar i Botkyrka genom ett engagemang i bland annat Tumba fotboll. Det är med sorg han följer rapporteringen kring MKC.

Över helgen hade MKC kärleksbombats efter mediarapporteringen kring dess nedläggningshot.

Albin Tingstedt

– Jag lovade mig själv att vända blad, som kungen säger. Men jag hade velat kunna följa MKC på ett mer njutbart sätt. Så det som pågår just nu är en sorg, säger han.

Kulturarv, segregation och rasism

MKC växte fram som följd av att kommunen byggde miljonprogramhusen i norra Botkyrka som befolkas av personer från världens alla hörn.

– Då uppstår spänningar inom och mellan vissa grupper. Det fanns ett kunskapsbehov kring varför det gick till så här och vägledning i hur man hanterar de här frågorna. Där föddes MKC, säger Leif Magnusson.

Sedan dess har tre ämnen genomsyrat verksamheten: kulturarv, segregation och rasism.

Kring kulturarv har MKC gjort flera utställningar med avstamp i människors berättelser kring migration. Segregation har bland annat uppmärksammats i ett flertal studier av centret. Ett tydligt exempel är den enda studien som gjordes på coronapandemins påverkan på unga som tog avstamp i norra Botkyrkas unga.

Att uppmärksamma rasism har alltid funnits i centrets DNA.

– Det har hela tiden varit något vi haft ögonen på. Men det har också varit viktigt att belysa människors erfarenheter av att möta rasism och hur det har sett ut, säger Leif Magnusson.

Genom åren har MKC:s främsta fokus varit att finnas för Botkyrkaborna, menar Leif Magnusson.

Hans resonemang blir tydligt genom det konstverk som hänger bakom honom, där han sitter i MKC:s bibliotek. En gunga där ett barn sitter ensamt. På väggen bakom henne står flera andra barn och skrattar åt henne, retas.

Leif Magnusson berättar att MKC:s främsta ansvar är gentemot Botkyrkaborna. Konstverket bakom honom speglar det. Det är en tjej från Tumba gymnasium som gjort det och speglar vardagsrasism. – Det vänder sig inte först och främst till makthavarna, utan till allmänheten som besöker centret, säger han.

Albin Tingstedt

– Det här är vardagsrasism. Det är oerhört smärtsamt, men det är också så vackert att den här tjejen från Tumba gymnasiums estetiska linje får utrymme att uttrycka något som inte går att fånga i ord – det tar för långt tid. Och det här verket vänder sig inte först och främst till makthavarna, utan till allmänheten som besöker centret, säger han.

Är behovet av kunskap inom kulturarv, rasism och segregation lika stort i dag som när centret startade?

– Samhället är inte färdigbyggt. Man vaccinerar inte folk mot rasism – det är sega strukturer som vi vill förändra. Så länge de strukturerna lever kvar behövs en plats som MKC.