Liseberg beslutade i veckan att skjuta fram sin premiär på obestämd tid. De ställde sig frågorna är det lönsamt och är det socialt accepterat.
Jag skulle vilja stanna vid den sista frågan för jag tycker den visar på något som jag kommit att uppleva allt starkare nu under coronakrisen.
Vi som människor, kanske svenskar, kanske göteborgare – men troligtvis inte, har en förfinad fingertoppskänsla för vad som är socialt accepterat.
En plötslig harkling på spårvagnen ger i dag samma reaktion som en högljudd brakare 2019.
Folk får något vasst i blicken, slutar andas och sväljer hårt.
Den goe göteborgaren som flanerar avenyn och fryntligt hejar på passerande får folk gå omvägar som vore han en värvare från UNHCR.
Det mest olämpliga man skulle kunna göra i dag än nog att tränga sig i kön. Ett socialt självmord redan 2019. I dag vore nog risken stor att man blev lynchad av galningar med plasthandskar och munskydd – på behörigt avstånd givetvis.
Men kanske är detta osmickrande särdrag något som kommer vara oss till gagn på vägen ut ur krisen. Det är den svenska modellen.
