Ibland hör jag människor säga: ”Det stora problemet i kommunerna är demografin”.
Det man egentligen säger är att det finns för många gamla människor, gamla människor som behöver hemtjänst, sjukvård och ibland ett vård- och omsorgsboende.
Det är många som blir 80 år och äldre. Det är inte så konstigt – det föddes många barn i slutet av andra världskriget och åren därefter. Åren 1940–1949 föddes 1,2 miljoner barn.
Det är de personerna som sedan tog vid i våra intakta fabriker, som anlade vägar, som byggde upp samhället under rekordåren. Folkskolan var obligatorisk upp till årskurs 7 och väldigt få studerade vidare på realskolan och ännu färre tog studenten. 1955 antogs cirka 5 000 nya studenter. Så från 14-15-årsåldern arbetade de heltid ofta i tunga industrijobb.
Där och då startade rekordåren. Åren då det nya året alltid innebar kännbara förbättringar: bättre skolor, bättre sjukhus och vård, bättre vägar och bättre bostäder. Allt det som blev självklarheter, och som nu är så självklara att vi inte tänker på att det var människor som byggde samhället såsom vi känner det i dag.
Dessa människor är i dag gamla! De är jätteproppen Orvar, de är ålderstsunamin, de är det stora köttberget. Men de har byggt upp Sverige. Skäms att kalla våra gamla ett problem! Ålderism är bara förnamnet! Vi borde alla arbeta för att de gamla får en värdig, rogivande och stimulerande sista tid i livet. Det är det minsta vi kan göra för dem.
